Vad får egentligen kallas Hummus? Får man verkligen “slarva” med ordet hur som helst?
Jag menar, Hummus är ju ändå en klassiker. Och dessutom väldigt god i sin originalversion, med kikärter och Tahini.
Men jag är den första att erkänna att jag slarvar med namnet. Och ingredienserna. Jag gör Hummus på allt möjligt. Jag brukar blanda i de grönsaker och rotfrukter som finns hemma.
Tycker det är ett perfekt sätt att ta tillvara på grönsaker som kanske har sett sina bättre dagar.
Det finns helt enkelt ingen hejd på mitt “Hummus–missbruk”. Den här gången blandar jag i kokta gulbetor och turkisk yoghurt – och vips har jag en Gulbetshummus!
Som alla röror är även den här avändbar till mycket. Till falafel såklart, men också till lammfärsbiffar, halloumiburgare, grillat eller en sallad. Ja, ni hör – det är alltid rätt med en röra – oavsett namn!
Gulbetshummus med yoghurt
En hummus är alltid lika tacksam. Passar lika bra till dipp som sås till falafel, lammfärsbiffar, halloumiburgare, grillat eller en sallad.
Ingredienser
cirka 4 dl
- 150 g gulbetor
- 1 burk kikärter, 400 g
- 2 vitlöksklyftor
- 2 msk olivolja
- 1 dl turkisk yoghurt
- 1 msk pressad citron
- 3 krm spiskummin
- salt
- nymald peppar
Instruktioner
1. Tvätta gulbetorna, behåll rotspetsen och lite av blasten så behåller de färgen bättre. Koka betorna mjuka. Tryck av skalet under rinnande kallt vatten.
2. Skölj kikärterna och låt rinna av. Hacka vitlöken.
3. Mixa alla ingredienser till en slät konsistens. Späd eventuellt med lite vatten om hummusen blir för tjock. Smaka av med salt och peppar.
4. Låt gärna smakerna mogna före servering. Om hummusen stått i kylen, ta gärna fram den en stund innan servering.
Känner för att starta upp höstrutinerna igen. Och det här med söndagmiddag är verkligen något som jag gillar. Att få ett trevligt avslut på veckan som varit, och samtidigt starta upp den nya. Under sommaren blir det aldrig så, i alla fall inte för oss. Man lever lite mer vind för våg, utan vardagliga rutiner.
Men så fort vardagen är tillbaka, och mörkret återigen sänker sig under kvällarna, då känns det rätt igen. Jag gillar också när det det är någon typ av mat som ger mig “söndagskänsla”. Det behöver absolut inte vara vara stek, det äter vi i princip aldrig. Men något värmande som skapar välbefinnande. En maträtt som är trevlig att samlas kring. Ofta blir det någon form av husmanskost.
Skulle min man få bestämma skulle vi äta Mousska varje söndag. Han fortsätter ihärdigt med sin grekiska önskan, vecka ut och vecka in, trots att han ofta blir nerröstad. Är osäker på om han lider av bristande fantasi eller bara är ovanligt envis och outtröttlig. Eller kanske är det en kombination? Hur som helst. Från Moussaka till Lasagne är steget inte så vansinnigt långt. Det är dessutom något som vi gärna gör på söndagar. Mysig matlagning som får puttra både på spisen och i ugnen. En maträtt som alla gillar och som ger den där vämande känslan som jag tycker att en söndagmiddag ska ha. Helt enkelt ett riktigt bra exempel på comfort food.