Min man är den i familjen som älskar sött. Själv är jag mer ”salt som person” – och äter sällan desserter, bakverk eller andra sötsaker. Men i helgen hände det! Ove hade köpt en burk Nutella, och vips hade burkens innehåll hamnat i min semifreddosmet. Kanske inte riktigt vad han tänkt sig – men gott blev det!
Nutellasemifreddo
Översättningen av semifreddo betyder "halv kyld", alltså en sorts mjuk glass. Och med Nutella i semifreddon törs jag lova att du garanterat gör succé med din "halvkylda glass". Och det bästa av allt, du behöver ingen speciell glassmaskin för att lyckas.
Ingredienser
6 portioner
- 75 g hasselnötter
- 4 ägg
- 3 msk strösocker
- 1 urskrapad vaniljstång
- 2 dl Nutella
- 3 dl vispgrädde
Instruktioner
1. Rosta hasselnötterna i en torr och het panna. Gnugga bort skalet mellan hushållspapper. Grovhacka nötterna.
2. Separera äggulor och vitor.
3. Vispa äggulor, socker och vaniljfrön pösigt. Vispa i Nutellan.
4. Vispa grädden i en annan skål. Vispa äggvitorna till ett styvt skum i en tredje skål.
5. Vispa i hälften av grädden i Nutellasmeten. Vänd sedan ner resten av grädden för hand.
6. Vänd ner nötterna, och sist äggvitorna med luftiga tag.
7. Häll smeten i en form som rymmer cirka 1 1/2 liter, eller portionsstora formar. Om formen först kläs med plastfolie går det lättare att lyfta upp semifreddon.
8. Täck över och frys minst 3–4 timmar. Ta ut semifreddon i rumstemperatur i god tid före servering.
Säg den som inte älskar skaldjurspasta, säkert finns det lika många recept som familjer. Men det här är min favorit. Knepet är att jag först låter schalottenlök puttra så länge att den nästan smälter ihop till en söt confit. Först då blandar jag i resten av godsakerna: vitt vin, körsbärstomater, chili och vitlök. På så sätt får jag hela smakpaletten av sötma, friskhet och lite hetta. Och självklart får jag inte missa att nämna alla underbara smaker som kommer från skaldjuren, de oumbärliga huvudrollsinnehavarna!
Eller helt enkelt: Smaklig måltid!
Fredag igen, och kanske läge för plockmat någon av helgkvällarna? Vad sägs om
Det här vackra namnet kommer från en liten bergsby, Amatrice, som ligger norr om Rom på gränsen mellan Lazio och Abruzzo. Vid sidan av Carbonara är Amatriciana kanske den mest populära pastarätten i Rom. Och eftersom guancile, grisens kindfläsk, är romarnas stolthet hävdar man såklart att det bör användas. Men pancetta används lika ofta, och nog tycker jag att rökt sidfläsk går bra det med. Ursprungligen görs rätten med bucatini, som är en sorts tjock ihålig spaghetti, men den serveras också med spaghetti eller rigatoni. Däremot får Parmesanost definitivt ett stort ”no no”, den är i princip otänkbar till den här rätten för en romare – här använder man Pecorino. Och nu kan jag förstås inte låta bli att undra hur en romersk husmor skulle ställa sig till min variant: Gratinerad gnocchi all´Amatricana, där mitt val av pasta är Gnocchi och dessutom låter jag ugnen göra jobbet. Förhoppningsvis blir det med beröm godkänt – för den här pastagratängen är lika enkel som god.
Kort och gott, en matig macka i min smak: frasig rödspätta, krispig picklad fänkålssallad och en krämig remoulad med äpple, curry och saltgurka. Dejliga smaker – klart att det här är en favorit bland de danska smörrebröden.
Alla hjärtans dag i morgon. En inte alltför vild gissning säger mig att restaurangerna laddar inför fullbokade lokaler. Men säkert är det också många som väljer att stanna hemma och fixa en fin middag.
Just nu har det blivit en hel del japansk mat här hemma. Och häromdagen gjorde jag en ny omgång av det mest klassiska tillbehöret till många japanska maträtter: picklad ingefära, Gari. Eller kanske som de flesta säger, sushi–ingefära.
Jag har alltid älskat Toscakaka. Och säg den som inte gör det, jag menar sockerkaka med en kolasmakande och nötfylld smet på toppen – såklart att det är gott!
Om en liten stund sitter vi i bilen och lämnar Öland för den här gången. Och med i bagaget hem finns den här mustiga grytan. Skönt att veta att man har en riktigt god middag att se fram emot när man suttit i bilen hela dagen. Innan vi fann Öland bodde vi femton år i Frankrike, och det har naturligtvis satt sina spår. Jag är en ”hopplös” fransk romantiker.