Det där med vardagsmatlagning är, som bekant, inte så lätt att få ihop alla gånger. Och på något märkligt sätt är man alltid tömd på idéer och inspiration just när man står där i butiken. Alltid efter jobbet och, såklart, samtidigt som alla andra.
Det är väl just därför man aldrig kan få nog av vardagsenkla recept. Det får inte vara så många ingredienser, och de ska finnas i alla butiker. Och kunna tillagas i ett huj. Men ändå kännas som bra och hemlagad mat.
Ibland känner jag mig tråkig, för det blir faktiskt mixad grönsakssoppa rätt ofta hemma hos oss. Men på något sätt är den här typen av soppa oslagbart bra vardagsmat. Den är nyttig, billig och snabblagad. Dessutom tycker jag att man blir perfekt och lagom mätt. Ja, det är helt enkelt svårt att hitta några invändningar. Quick fix – I love.
Krämig broccolisoppa med bönor
Genom att mixa bönor tillsammans med broccolin får man på ett enkelt och hälsosamt sätt en krämig soppa. Just det här med att mixa ner bönor i soppan är ett perfekt sätt för att slippa använda grädde eller redning. Dessutom får man både protein och långsamma kolhydrater på köpet.
Ingredienser
4 portioner
- 1 gul lök
- 2 vitlöksklyftor
- 500 g färsk broccoli
- olivolja
- 1 liter vatten
- 2 tärningar grönsaksbuljong
- 1 burk cannellini– eller små vita bönor, 400 g
- salt
- nymald peppar
Till servering
- smulad fetaost
- rostade pumpakärnor
Instruktioner
- Hacka lök och vitlök. Skär broccolin i bitar, skiva stammen.
- Mjukstek lök och vitlök i olivolja utan att det tar färg. Tillsätt broccolin och låt fräsa med någon minut.
- Häll på vatten och buljong. Koka under lock tills broccolin är mjuk, 12–15 minuter.
- Skölj bönorna och låt rinna av. Blanda ner dem i soppan efter ungefär halva koktiden.
- Mixa soppan slät. Smaka av med salt och peppar. Strö på smulad fetaost och pumpakärnor.
Men vad är det som gör att de allra flesta tycks gilla paj? Att det är gott förstås. Och att man inte behöver vara nå´n mästerkock för att lyckas. Dessutom är ju pajer praktiska eftersom man kan förbereda dem, något som är extra välkommet om man blir några stycken. Det är ju väldigt enkelt att göra fler än en.
Jag gillar när man inte krånglar till det. Att sätta fram en smakrik vinterpaj och en generös sallad känns helt rätt nu. Att bjuda på något rustikt, värmande och lättlagat så här i februarimörkret – det är min melodi. Helt enkelt, Comfort food när den är som bäst.
Jag försöker verkligen tänka på det här med att inte äta för mycket vetemjöl. Dels för att jag vill äta långsamma kolhydrater, men också för att min mage har svårt att hantera för mycket vetemjöl. Jag är inte allergisk, men antagligen lite överkänslig. Så undviker jag större mängder vetemjöl blir belöningen en lugn, fin och glad mage. Och det finns så många bra alternativ numera, både vad gäller både pasta och bröd så det är absolut inga problem.
Men ibland är det helt enkelt oslagbart gott med ett riktigt bra lantbröd eller baguette. Och då vill jag kunna unna mig det där ”onyttiga”, men ljuvligt goda levainbrödet, inköpt på bästa bageriet.
Emellanåt är det också lyxigt gott med en varm macka. För en varm smörgås är så oändligt mycket mer än ”bara en simpel macka”. Lika perfekt till helgens lunch som en läcker kvällsrätt när man är så där lagom hungrig.
Vi har tyvärr ingen plats för matkällare eller stort skafferi. Så drömmen om grönsaksodlingar och välfyllda hyllor med vackra inläggningar får nog helt enkelt förbli en dröm. Men det hindrar inte jag älskar att kunna göra någon burk när andan faller på. Utbudet på färdigköpta inlagda grönsaker är ju inte alltid så upphetsande.
Men kanske är det just för att det färdigköpta utbudet är så begränsat som det blivit så poppis att göra egna inläggningar. Den forna präktighetsstämpeln är helt försvunnen. Allt som man kan göra själv och lägga in på burk är numera helt rätt. Och har man inte stora förvaringsmöjligheter är det perfekt att bara kunna göra en burk eller två. Något som får plats i kylen och som inte kräver jättemycket tid. Men som ändå gör att man känner sig lite duktig och huslig.
Det var häromdagen. På väg hem från jobbet hade jag lovat att handla till middagen. Vädergudarna var inte nådiga, och promenaden utefter vattenstråken i Stockholm var mindre rolig. Inga kläder i världen tycktes hjälpa mot snålblåst, fukt och en råkall känsla. Jag var sen, stressad och med känslan av att det måste gå snabbt. Ner i varukorgen åker ett par burkar tonfisk, kikärter, turkisk yoghurt och lite grönsaker. Väl hemma, en snabb sallad med yoghurtdressing fixas till i ett huj. Det var säkert inget fel på salladen, det var bara det att den inte stämde med årstiden. Den skulle nog ha varit jättegod en varm sommardag. Svalkande liksom.
Jag äter gärna sallad även på vintern. Vet bara inte hur jag tänkte den här gången. Det blev visst någon form av kortslutning där uppe. För mig behöver värmande vintermat absolut inte innebära långkok och soppor. Men just denna iskalla kväll hade jag föredragit en kryddig och värmande soppa före en kall tonfisksallad. Trots många koppar te gick det inte att få upp värmen i kroppen på hela kvällen.
Dagen därpå hade jag mer tid för vardagsinköpen. Då blev det så här. Visserligen sallad igen, men på det sätt som jag vill ha mina vintersallader. Varma, matig och rustika. Med värmande kryddor och mättande ingredienser.
Törs man hoppas på att vi är inne i den sista vintermånaden? Så här års är vi nog många som gläds åt att februari är årets kort–månad. Fast på ett sätt är jag nog lite kluven, för vinteraktiviterna vill jag trots allt inte vara utan. Inte heller de sköna stunderna när man kommer hem, frusen, och sätter fyr i brasan. Och just nu pågår ju faktiskt sportlovet för fullt. För min personliga del inträffar det alltför sällan att jag packar en matsäck med varm choklad och soppa, matiga mackor och kanske korv som grillas över öppen eld. Inte desto mindre njuter jag av det när det väl inträffar. Då brukar jag göra den här ljumma apelsinsoppan och ta med i termos. Min favorit är helt klart blodapelsinen. Men tyvärr är säsongen för blodapelsin kort, den är ju lite speciell jämfört med vanlig apelsin.
Själv är jag ganska dålig på att stanna upp och uppskatta det lilla i tillvaron. Du är precis tvärtom. Det slog mig genast när vi träffades. Jag har aldrig träffat någon som njuter så av det lilla, verkligen pyttelilla, i livet. Det fina som finns i stunden, och i vardagen.
Egentligen skulle jag vilja visa en bild på dina frukostmackor. Du har väl alltid gjort dem som du gör. För dig är de inte annorlunda. För mig är just dessa mackor så mycket du. Hur du, likt en konditor, jobbar med kaviartuben för att fylla ut minsta lilla hålighet med en kaviartopp. Oavsett annat pålägg ska kaviarduttarna dit. Och knäckebröd ska det vara. Och var ska detta knäckebröd intas – om inte i sängen! Behöver jag säga att vår säng aldrig någonsin är fri från knäckebrödssmulor?
Vi har nog aldrig firat Alla Hjärtans Dag. Och, helt ärligt vet jag inte vad man ska fira. Ohhh, guuud hur tråkig får man låta egentligen? Kanske dags att börja lyssna på budskapet att man ska ta tillvara på alla tillfällen som ges för att fira något?
Men nu har jag alltså börjat att blogga. Är helt nybörjare, vet egentligen inte alls hur man gör, vad som förväntas av mig eller vilka misstag jag kommer att begå. Men jag har förstått att det finns ett stort intresse för vissa “matdagar”. Däribland Alla hjärtans dag. Uppenbarligen är ni så många andra som är bättre på det som jag själv är dålig på. Att fira och uppvakta. Men här, i min nya bloggroll, vill jag förstås också vara med i Valentinyran. Och helt ärligt, tidningsjobb inför denna dag har jag gjort hur många som helst. Men det är en annan sak, detta är första gången det handlar om mig själv. Och om dig förstås. Eller rättare sagt, från mitt perspektiv är det ju bara dig det handlar om. Men också det som vi har tillsammans. Du vet… det där om att livet pågår varje dag.
Här kommer ett boktips till matnördar: “Matens historia från A till Ö” av Jan–Öjvind Swahn, med nya ord av Edward Blom. Synnerligen underhållande. Och lättläst, nästan som att läsa noveller. Jag kan plocka fram boken bara för att läsa något litet stycke då och då. Tror inte att vår mathistoria kan beskrivas bättre, borde ingå som litteratur i hemkunskapen. Jag läser stycket om semlor. Eller fastlagsbullar, fettisbullar, hetväggar…. vad man nu väljer att kalla dem. Och läser bland annat denna lilla berättelse:
“En gång bidrog den till svensk konungs plötsliga frånfälle. Det var Adolf Fredrik, Gustav III:s pappa, vars sista måltid, intagen på fettisdagen 1771, bestod av “hetvägg, surkål, kött med rovor, hummer, kaviar och champagnevin” enligt greve J:G: Oxenstiernas dagbok. Kort efter denna märkliga meny dog kungen av matslag”. En prostdöd tyckte hovet, men sämre varianter finns det”.
Det kanske inte precis är läge att dra upp det här med julen, nu när den äntligen är över och de flesta börjar återhämta sig. Men ändå så gör jag det, fast ur perspektivet “klassiska filmer som man måste se under julhelgen”. När man läser och hör vad som verkar vara ett måste för de flesta kommer alltid “Love actually” på första plats. Sen brukar “Holiday” dyka upp, liksom “Fanny & Alexander”. Och när SVT gör sin absoluta storsatsning på julaftonskvällen – för alla som sitter ensamma – ja, då blir det “Tomten är far till alla barn”.
De tre förstnämnda är heliga även hemma hos oss. Utöver dessa har vi också skapat oss en tradition med Gudfadern. Vi hade förmånen att bo några år i Frankrike, och vi fick tillträde till vårt hus någon vecka före jul. Ett totalt utkylt gammalt stenhus där vinden ven genom väggar såväl som fönster. Och ett elsystem som brakade så fort man ens tänkte på att sätta in en extra kontakt i något av uttagen. Ved var i princip omöljigt att få tag på denna iskalla vinter, på fälten plockade vi rester från vinrankorna och grenar hittade vi i skogen.
TV hade vi förstås ingen, men några filmboxar hade packats ner i flyttlasset. Däribland Gudfadern. Och efter denna, vår första sydfranska jul, har alltså Marlon Brando som Gudfadern en extra varm plats i våra filmhjärtan.
Men, det som kom att rädda min juldessert var ett granatäpple. Så här års kan jag inte vara utan granatäpplen, och det finns alltid en granatäppelreserv att ta till. Och det italienska köket är ju inte “ett kök” utan skiljer sig stort från norr till syd. Så det fick bli smaker från Sicilien, där det arabiska köket starkt har satt sin prägel.
Värt att prova tänkte jag. Så min italienska juldessert fick helt enkelt bli en vintertiramisu med friskt granatäpple och kanel. Och vad kunde passa bättre: den inmundigades tillsammans med Marlon Brando och en massa sicilianska känslor. Behöver jag säga att den blev god? Faktisk så god att jag tänkte att jag nu gör den igen och delar med mig av receptet.