Melon och skinka med italiensk bönsallad

Har ni ockå börjat jobba igen? Här är full fart. Trots det dröjer sig sommarkänslorna sig kvar. Man vill likson suga ut allt som bara går, innan hösten och vardagsbestyren har en helt i sitt grepp.

Det är alltid lite svårt att hitta tillbaka till vardagsrutinerna. Och vardagsmaten vill man ju ofta ska gå så snabbt som möjligt. Fortfarande vill jag helst bara äta (och laga) somriga sallader. Det är alltid så enkelt att svänga ihop, och vad man än gör känns det fräscht och blir gott.

Vi har ätit hur mycket vattenmelon som helst i sommar. Men egentligen är det först nu, på sensommaren, som melonerna är som bäst. I alla fall här i Sverige. 

Under våra år i Frankrike lärde jag mig att dofta på melonen, vid stjälkfästet. Om den doftar solmogen melon är den mogen. Att se de franska husmödrarna dofta sig igenom ett antal meloner innan de bestämde sig var alltid en fröjd. Skulle den ätas samma dag, skulle den vara väldoftande. Skulle den däremot serveras någon dag senare fick det bli en mindre doftande, som sedan fick mogna hemma i köket.

Utbudet av meloner här hemma går förstås inte att jämföra med en fransk bondmarknad, men fortfarande doftar jag alltid på melonernas stjälkfäste. I hopp om att, även här hemma,  hitta den perfekt mogna melonen. Men helt ärligt kan jag heller inte låta bli.